Alla var där. Hade där varit Paris på 30-talet hade jag dödat för att vara med. Nu var jag faktiskt där och det var fyra dagar sedan och istället för att bygga myt har jag suttit på jobbet och tyckt synd om mig själv för att jag är sjuk, trött och ev allergisk (mot några vallmostjälkar jag köpte i lördags eller hortensian som jag oxå köpte och som jag dessutom har en på jobbet vilket gör mig verkligt orolig). I fredags var det releasefest för Gabriella Håkanssons nya roman
Hjärnmänniskan på Café Edenborg. Alla (utom
Nisse Schwartz) var verkligen där, jag tack vare uppmuntrande sms från Fröberg, Magnus Bergh höll tal innan jag anlände och det blev efterfest på Modernista och till och med killen som hoppade följde med och i en soffa låg Sveriges viktigaste kritiker och låg. Innan jag hamnade där – eller rättare sagt på Stefans skrivbord på första parkett – hade jag hört Edenborg berätta att porren äntligen hänt och bokklubbarna tömmer lagren. Jag hade nåtts av budet att Willy Kyrklund dött och återuppstått. (Jag hade dessutom försökt komma in på Rodeos roxycottontailgrej under namnet
Roger Wilson men vänt efter en timme i kö när jag äntligen hade handen på dörren för att... ja, jag vet inte. Fråga Stefan.) Det ska sägas att jag drack ytterst lite, att jag var svalt iakttagande och betraktade spektaklet (dom badade! suck) med rätt cyniska ögon och hade vi varit i den andra tiden i det andra landet hade jag antagligen blivit utkastad för att jag var så jävla tråkig.
Men jag var där.