Anteckningar från en kägelbana

Under rubriken "Sköna, nya världar" diskuterade Nina Wadensjö, Stefan Jonsson, Nalin Pekgul och Dan Israel vilka mekanismer som styr urvalet av översatt litteratur och vad det säger om vår kultursyn? Vad skulle en bredare utgivning kunna innebära för vår självbild och vår bild av omvärlden?

Tyvärr ägnades allt för mkt tid åt att konstatera att litteratur är viktigt och bra, det översätts för mycket från anglo (70%, resten av världen delar på 30%) och frågan varför förlagen inte översätter mer (språkfattigdom på förlagen, media- och bokhandelsointresse osv). Nalin inledde med att berätta att hon läse Kemal, Gorkij osv när hon var elva-tolv och på den nivån blev vi kvar.

Översättning av litteratur innebär med automatik översättning av fin litteratur. Den fråga som hade varit intressant att höra mer om är bredden i utgivningen. Nalin berättade mot slutet av samtalet att hela hennes familj, tre generationer, tittade på idol för att kurden Darin var med och någonstans där borde samtalet ha börjat.

Om klass och språk och vem som läser och vilka läsare förlagen vill nå med sina böcker. Och hur kan vi tro att avancerad litterär utgivning ska kunna väcka intresse för litteratur från Tyskland, Elfenbenskusten eller Bolivia. Publiken är försvinnande liten för denna kulturkapitalsutgivning, även när författaren är svensk eller amerikan. Jonsson berättade att de mest översatta titlarna i världen (nåt FN-organ listar alla översättningar som görs) är typ Barbara Cartland och Danielle Steele och Nick Carter. Och Carl Johan Vallgren skrev typ sex böcker helt utan kommersiell framgång innan han plötsligt "slog igenom" med en smäll.

Jag hade velat höra mer kring uthållighet/tålamod och hur man tänker kring det. Och så en diskussion om hur kulturrådet håller förlagen gisslan genom att bara stödja god litteratur.

Men Dan lyckades ändå få till kvällens tydligaste poäng genom att fråga åhörarna (av vilka många var arga översättare) hur många av dem som regelbundet köper den litteratur som faktiskt ges ut, och hur många som prenumererar på Karavan. Fyra tror jag räckte upp en hand, av ett sextiotal. (Ja, Atlas har en prenumeration till jobbet, men jag räckte iofs inte upp handen.)