Åsa och vi, del 2

Måste göra er som väntat på nya bilder från Richard besvikna – den här gången var de helt enkelt för dåliga. Här är i alla fall Åsa Linderborg och Richard efter Åsas samtal på ABF i går. Olle Svenning ställde bra frågor, en gång blev det lite jobbigt – "Hur kunde du välja att inte bjuda in din pappa till din disputation i Uppsala?" (En väldigt sorglig sekvens i boken och, antar jag, i verkligheten.) Lång tystnad. Men sen öppenhjärtigt svar, att hon svek sin pappa den gången och nu ångrade sig fruktansvärt. Ungefär så.

Åsa och vi

Idag är vi glada och lite tårögda här på kontoret. Både jag och Ann-Louise har suttit och bölat över Bosseldals och Gellerfelts och Knutsons ord (Stefan har inte kommit in än). Åsa har slitit och våndats och tvivlat och därför känns det så härligt att boken nu är ute och att den berör fler än oss.

Uppdaterat: Åsa Linderborg samtalar med Olle Svenning om boken på ABF i Stockholm i kväll klockan 18. Kostar 50 kronor. Kom dit!

Adriano, Crespo och Wirtén

Per Wirtén har i dagarna släppt sin femte bok, The Crazy Swede, på Norstedts. Den har hyllats stort av eniga kritiker över hela landet och har - till skillnad från Pers tidigare böcker? - en kommersiell potential.

Storyn: en släkting till Per var den förste att ensam ro över indiska oceanen. Han gjorde det på 64 dagar under omänskliga villkor i en plastbåt som ser ut som något man själv kunnat bygga med några plastdunkar och en presenning. Frågan Per ställer sig är: Varför? Han söker svaret i Anders liv, i Robinson Crusoe och andra äventyrsböcker och tänkandet kring individen. Boken är ett slags dokumentär äventyrsessä.

Men när Per kollar runt på Akademibokhandeln och Adlibris kan han inte hitta sin bok. Däremot märker han att Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen" (som vi släpper i morgon) är skyltad lite varstans.

Det skulle vara lätt att hävda att felet bara är försäljningsavdelningens. Men så enkelt är det förstås inte. Däremot är det lätt att misstänka att man på Norstedts inte riktigt trott på boken. Att engagmanget hos pr och marknad saknats och att man inte förmått lyfta boken från politisk essä till bladvändande äventyr.

Jag skrev tidigare att det för en skönlitterär debutant inte fanns någon enda anledning till att ge ut sin bok på ett stort förlag. Jag blev korrigerad i en kommentar och medgav att jag varit lite drastisk. Men faktum kvarstår: de stora förlagen är som Chelsea eller Inter. De har så många spelare att välja på när de ska ta ut startelvan att det är lätt att hamna på bänken.

Fördelen med att sitta på Inters bänk är förstås att du är i gott sällskap och har en större chans till framgång än hos ett mindre (för)lag – om du får spela. Så var det t ex för Susanna Alakosi förra året, som plötsligt fick speltid och gjorde succé. Men frågan Per nu ställer sig är om Norstedts tänker agera eller om de tycker att det är för sent att sätta in honom i matchen.

Två dagar kvar

På torsdag är det recdag för Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Jag känner mig ovanligt spänd. Kanske för att jag helt enkelt (mer än vanligt) inte kan acceptera att den skulle få dåliga omdömen. Redan i dagens Journalisten skriver chefredaktören Maja Aase om boken: "Åsa Linderborg är en sjuhelvetes författare och det här är en barndomsskildring jag inte glömmer." Jag kan bara hålla med.

Det näst roligaste i Journalisten var annars pressgroderubriken "Viltvårdare jagade röv med skabb" från tidningen Mitt i Järfälla. Nu ska jag gå igenom Repo och skriva en baksidestext. Adios.

Fcukmöten

13 möten förra veckan var för mycket. Dessutom lämning till SvB och så skulle Mr Zeitlos ha material. Fcuk som man säger på franska. Möten och allt resulterade i följande iakttagelser och annat:

1) Jens Littorin ska skriva en bok om dopning som om den bara blir hälften så bra som synopsis kommer att bli amazing.
2) Per Wirtén har släppt bok och haft mingel (som Stefan skrivit om). Verkar lysande. Läs! Roligast/Mest oroande från onsdagskvällens mingel på O-baren var att modernistapietro visade ett sms från en anställd som visade att deras senaste nyhetsbrev (om bonniers klassikerserie) lästs av en bonnieranställd, vars namn jag glömt, 46 ggr. Exakt hur de känner till detta och om det är roligt eller scary är kanske en öppen fråga.
3) På torsdagen var sista kvällen i Översättarcentrums kvällar om översättningslitteratur. Denna gång handlade det om marknaden. Även om det var mkt bättre denna gång blev det alldeles för flummigt, Leandoer snackade i fem minuter om Vitryssland, men både Annika Bladh och Mohammed Omar var rättframma. Pocket Shops marknadsföringssamarbete med Bonniers om Panache, blev en ekonomisk flopp men både L och Engdahl hyllade andra värden (vilket alltid är viktigt när man sitter inför ett auditorium fyllt av människor vars livsluft kommer från respiratorer). Men Leandoer var i alla fall säker på att inte ens Mohammed Omar skulle kunna sälja fler Panacheböcker ens om han fick en marknadsföringsbudget om tio miljoner till sitt förfogande. Inte riktigt de goda nyheter översättarna i publiken ville ha, men jag är beredd att hålla med Leandoer.
4) Jag har klippt mig.
5) Det var Textmässa i helgen. Många utställare, fler besökare än förra året. Trångt. Bra program. Men nåt saknades.
6) Sex hade sin sista releasefest i lördags på AG. Skoj. Många kända ansikten: ska ringa Josefin Adolfsson, har redan varit i kontakt med Caroline RFN osv. Men ännu fler okända, unga män o kvinnor. Jag vill sälja böcker till dem, men läser de?

Kawaii, missa inte!

Marita tillbaka i Japan!
SVT2 Fre 20 april, klockan 20.00

Tokyo Superstars

K special. Axel Bellinder och Stefan Engblom, två vanliga svenska killar i 20-årsåldern, skriver en låt till det omåttligt populära japanska pojkbandet NewS, och hamnar mitt i den japanska idolhysterin. Japanska pojkband har miljontals entusiastiska beundrare som ständigt följer sina favoriter. Två av fansen är Haruko Tanaka, 63-årig toppchef, och 33-åriga Junko Nishimura, som älskar sin man och sin idol Tackey lika mycket - fast på olika sätt. I filmen följer vi med Stefan och Axel till Tokyo där de möter en värld av skrikande, gråtande idoldyrkare och stora pengar för den som lyckas.

Även i SVT2 22/4 och 26/4

Rösta på Peter

Nu har DN presenterat samtliga nominerade till tidningens nyinstiftade kulturpris. Peter Fröberg Idling är, som jag nämnt tidigare, en av de fem som kan vinna. DN kör sin egen Let's dance-variant och viktar läsarnas röster med en expertpanel. Här kan du själv gå in och rösta.

Allt är nästan klart

Det är mycket som är nästan klart. Walter Repos krimsamling I brottets spår: lite pill med omslaget, Richard ska ögna igenom inlagan och så måste jag komma ihåg att föra in Repos ändringar (finns i två separata mail). Richard Sennetts Den nya kapitalismens kultur: en sista korrunda till Detroit (glöm inte posta), ryggbredd (mailat) och ny baksidestext (också mailat). Transportbok nr 6 (Premiss): kan skickas till tryck, ska bara kolla två sista korrsidorna. Säljbladen till Zeitlos (som A-Lo förberett): hann jag också nästan klart med, Tobbe får få dem i morgon. Brunt!: skulle komma från tryckeriet idag, måste maila Kenneth och fråga.

Bonusfakta från gårdagen: Per Wirtén hade släppfest (fult ord) av sin nya bok, The crazy swede (Norstedts), på O-baren. Jag hade väntat mig att få se det stora förlagets pr-maskineri spänna musklerna, med lite sköna vepor, flyers och champagneflaskor i nebukadnessarstorlek. Det slutade med att jag fick göra drinkbiljetterna. Boken är dock väldigt bra (fast jag har bara läst 38 sidor).

Recdag för Runcis

I dag är det recensionsdag för Maija Runcis bok Makten över barnen. Aftonbladet och Expressen har skrivit. En lång, mer allmän, intervju sändes i morse på P1-morgon. Hela inslaget finns här.

Redan i går samtalade Arenas chefredaktör Per Wirtén med Maija Runcis i biblioteket på Södertörns högskola. Om boken alltså. Det flöt på bra, både Per och publiken ställde adekvata frågor. Richard fortsatte sitt arbete med att ta artistiska foton. Se nedan. Maija är den suddiga till vänster, Per den dito till höger.

Nummer 100

Det här är den hundrade postningen på atlasbloggen. Inget att bry sig om såklart. Det är däremot det faktum att Peter Fröberg-Idling (läs intervjun i dagens DN här) nominerats till DN:s nyinstiftade kulturpris. Det gillar vi. Peter, i klassen litteratur, är en av fem som kan vinna (50 000 kr och en staty av Eva Lange). I maj ger Månpocket ut Peters bok Pol Pots leende (som pocket alltså). Den 8 maj delas priset ut. Ganska bra timing...

Klassiker i DN

Apropå föregående inlägg om debutanter och pop. Läste i söndagens DN om klassikerutgivning. Bonniers har döpt om delfin- till klassikerserien (istället för en delfin föreställer loggan en skäggig gubbe - kanske gamle Albert himself) och rivstartat med tolv titlar. Någon säger att Bonniers borde sluta ge ut klassiker och istället koncentrera sig på nyskriven litteratur. Jag tror att det kommer att bli precis tvärtom. Små förlag kommer att ta över introducerandet och cashen kommer att tas på backklist. Skivindustrin tjänar pengar på gamla dylanplattor och etablerade artister, den logiken kommer säkert att slå igenom hos de stora även i denna industri. Om inte annat för att författarna kommer att välja bort kolosserna.

Pop

Spenderade påskhelgen på landet med att läsa Roberto Bolanos De vilda detektiverna. Lysande, underhållande och inspirerande. När jag inte läste (eller högg ved eller rensade rabatter) hängde jag framför radion och väntade på att P3 skulle spela Maia Hirasawas och Lasse Lindhs nya singlar. När jag kom hem slängde jag mig över Myspace och kunde medan jag lyssnade konstatera att båda ger ut sina skivor på pyttesmå indiebolag. Vilket vid närmare eftertanke gäller nästan all bra svensk pop de senaste åren. Bolag som Srvice, Hybris, Nons, Pluxemburg mfl mfl ligger minst tre steg för de stora.

Fortfarande har denna utveckling inte riktigt nått bokbranschen, på facklitteratursidan är alla intressanta debutanter sedan några år utgivna på mindre förlag, men när det gäller skönlitteratur dominerar fortfarande de stora. Men frågan är hur länge. För det finns verkligen inga - INGA - fördelar för en bra debutant att publicera sig på Bonniers eller Norstedts. För att inte tala om de andra bonnierförlagen eller NoK. Problemet har dock fram till nu varit att det inte finns tillräckligt intressanta indieförlag som satsar på skönlitteratur. Modernista (och i viss mån Ordfront, men de är mer ojämna) är de enda som är konsekventa i sin satsning och att någon debutant skulle välja något av de stora förlagen före Modernista idag har jag svårt att se.

De är rappare, hetare och bättre på PR. Och de säljer böcker. Vad de stora förlagen erbjuder är kötid och en känsla av tillhörighet: Att få ge ut sin bok på samma förlag som en massa döda gubbar man läst om i skolan.

Turism på Kulturhuset?

Har precis kommit från Kulturhuset där jag och fotografen Shahab Salehi presenterat hans och Jennie Dielemans projekt om turism. Shahab visade fantastiska och förfärliga bilder, bland annat ovan från en all-inclusive i Mexiko och några från ett mänskligt zoo i Thailand. Förhoppningsvis blir det utställning, seminarier mm och om allt går i lås kommer nästa vårs stora debattämne vara hur vi reser.