Linderborg fyra dagar kvar

På måndag blir det "gala". I dag försökre vi hålla oss flytande. Vi tryckte 15 000 ex som levererades samma dag nomineringen tillkännagavs i oktober. Drygt trettio dagar senare, har vi noll böcker att skicka ut och antalet ordrar växer för varje timme. 15 000 sålda ex på en månad, 42 000 ex hittills och frågan är om det egentligen spelar någon (ekonomisk) roll om Åsa vinner eller ej, boken lever sitt eget liv. Idag beställde jag ytterligare 30 000 ex. Hade hoppats kunna vänta tills på tisdag men vill inte stå utan (vi får dessa 30' på torsdag). Har dessutom bokat ytterligare en tryckning med leverans vecka 50 – om Åsa får priset.

Annars har jag ägnat veckan åt att rensa mejlboxen efter New York och försökt undvika att svara i telefonen. Sverker Lindström har precis varit här och diskuterat slutredigering av sin bok om OS och Kina som vi ger ut i mars. Prel. titel "Bojkott - och så nånting om Berlin 1936, Hitler och Kina idag bla bla". Mycket nytt om Kinas baksida. Allt är värre än det verkar. As always.

467 kg

467 kilo böcker på drottninggatan. Nu uppe på kontoret. Dagar man önskar att man inte var ensam på jobbet... Tack till Gun för hjälp med packningen av de lösa Taxi-böckerna i botten. Kan man sjukskriva sig för träningsvärk?

Kindle

Nu är den här: Amazons eboksläsare Kindle. Läs bloggkommentarer och kolla länkar. Kommer det att innebära något för e-boken? Nja på kort sikt. Om tio år. Absolut.

US Economy & Globalization

Var på seminarium på Brooklyn Public Library i söndags kväll, NY Times ekonomiskribent Eduardo Porter samtalade med Martin Neil Baily, tidigare senior fellow vid Brookings Institution och under 90-talet rådgivare åt Bill Clinton.

Det var en lite väl grundläggande frågeställning för att det skulle bli riktigt intressant: Är globaliseringen bra eller dålig för USA? Men jag noterade att klimatfrågan inte berördes alls, medan man däremot vid flera tillfällen talade om fackets roll. Även om Brooklyn är ett stark vänsterfäste så var det ändå lite överraskande. Bara 8 procent av arbetstagarna är anslutna men båda två efterfrågade en mer aktiv roll för facket. Det talades även en hel del om de växande klyftorna. Avregleringar och "globalisering" har frigjort mycket kapital men det har fördelats ojämlikt. Den rikaste procenten av befolkningen äger ungefär 25 procent av tillgångarna, en uppgång under de senaste 20 åren från 16 procent. I motsvarande grad har de tio fattigaste procenten sett sin andel av inkomsten sjunka. Minimilönen har sjunkit de senaste decennierna (om man räknar in inflationen) och är nu $5,85/timme.

Jag läste också i tidningen, The Post tror jag det var, att gang activity växer i förorterna igen. Den här hösten är ju lite av dystopiernas höst och jag kan inte låta bli att koppla det som nu sker till en text Joan Didion skrev om New York 1990 ("Känslosamma resor"), som är med i den samling vi ger ut i vår. Texten handlar om New York efter finanskrisen 1987, om en omtalad våldtäkt i Central Park som då tycktes säga så mycket om staden, och om en tid för inte så länge sedan då lägenheter stod outhyrda och fallfärdiga på Lexington Avenue.

Publiken bestod av ett sjuttiotal personer och kvällen påminde om en lyckad kväll på ABF. Väldigt engagerade åhörare, massvis med frågor och en positiv stämning. Inklusive den obligatoriska galningen på första raden.

Bokhandelsinnovationer #1

Svensk bokhandel krisar. Här i Brooklyn (jag bor i Park Slope i år, området min hyresvärd kallar "throw-a-stone-hit-a-writer-park-slope) finns ett gäng alternativa lådor och ännu fler Barnes & Noble. Knappast fler än i Stockholm iofs men bokhandeln på 7th Avenue erbjuder något som åtminstone Hedengrens och Söderbokhandeln borde nappa på: gratis leverans med cykelbud direkt till dörren.

Det går som många bokhandlar gör att hävda att internetlådorna stjäl kunder. Men för att stjäla tillbaka dem måste man se till sina fördelar. Hedengrens till exempel har ju ett av Sveriges största lager, centralt placerat och med fantastiska möjligheter till distribution i Stockholmsområdet. Det borde finnas en marknad för böcker med blixtsnabb leverans med bud. Amazon.com erbjuder det på Manhattan vet jag, men såväl Adlibris som Bokus har långt dit. För Akademibokhandeln och Bokia gäller ju dessutom att man har lager på ett femtiotal orter ute i landet. Något måste kunnas göras av det. Cykelbud? Varför inte.

The Web – the hottest gogo boys 7 nights a week

Var ute med Sue Sena, en av Linda Leopolds faghagvänner som är med i boken och som var över i Stockholm på releasen (se hennes blogg här bredvid), i fredags natt. Hamnade till slut på asiatiska gayklubben The Web på 58e gatan där Sues kille Sean spelar skivor och där jag misstänker att Sue avslutar många av sina kvällar. Sues kompisar som var med – tänk Bögjävlargänget – verkade mest vara det för att Sues kille jobbar där och var måttligt intresserade av såväl musik som gogodansare. Jag var dock... fascinerad. (På bilden: Sue + Hanz, som var något slags assistant manager/barchef. Killen till vänster i bild var med oss, men jag minns inte hans namn. Han var en av de skeptiska.)

Hummer

En Hummer för en tusenlapp i månaden, de första två åren! Ännu verkar inte kreditkrisen ha skördat tillräckligt med offer. Enorma skulder fortsätter att byggas upp här, såväl till låneinstituten som till miljön, trots att det är uppenbart för var och en att den amerikanska ekonomin är i gungning. Nya rapporter i tidningarna varje dag.

Hur det verkligen var

Träffade två bloggare på galan och kollade upp deras sajter nu, visade sig att det var ett helt gäng bloggare på plats som rapporterade direkt. De var inte lika tagna av stunden som jag var och skriver både roande och brutalt om tillställningen:

Levi Asher, litkicks.com
Ed Champion, edrants.com
Mary Dell, bookblog.net (som tagit uslare bilder än jag)
Sarah Weinman, sarahweinman.com
Jason Boog, thepublishingspot.com

VT2008

Vill inte pressa bort Richards NY-namedroppinginlägg, men ändå. Här är vårens böcker i form av en SvB-annons. Det går säkert att klicka på bilden för att se den lite större.

The Paris Review

Käkade lunch med Matt Weiland idag. Vi lärde känna varandra när jag praktiserade på New Press för snart tio år sedan. Vår vänskap fördjupades 2001 då Matt och hans fru Gina kom besök. Jag mötte dem sent på eftermiddagen den elfte september i Stockholm. De hade lämnat New York den tionde september på kvällen, mellanlandat i Amsterdam utan tid att uppfatta vad som utspelade sig på tv-skärmarna på Schiphol och vi spenderade en stor del av deras tid i Stockholm framför tv:n.

Matt är sedan någon månad deputy editor på The Paris Review. Fram tills i somras var han på Granta i London. Chefred på TPR är Philip Gourevitch, författare till den helt makalösa boken om Rwanda vars titel var den främsta inspirationen till Andreas Malms monstertitel.

Gourevitchs bok heter: We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families.
Malms heter ju: Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent.

Tycker nog att Gourevitchs är ett par snäpp vassare, men Malms är inte så dum den heller.

Matt berättade om tidningen och allt han håller på med. Utöver heltidsjobbet på TPR gör han böcker (det var han som tillsammans med Sean Wilsey gjorde Thinking fan's guide to the world cup, till fotbolls-vm i Tyskland) och frilansar som kritiker i bland annat New York Times. Läs hans text i New York Observer om gårdagens vinnare i den skönlitterära kategorin, Denis Johnson.

The Paris Review drivs precis som Arenagruppen som ideell förening och startades av ett gäng amerikaner (Harold L. Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton) i Paris 1953. Upplagan är 15 000 ex och den utkommer en gång per kvartal. Totalt arbetar ett tiotal personer på tidningen, som är inriktad på skönlitterärt skrivande. Varje nummer innehåller två intervjuer om konsten att skriva (en poet och en romanförfattare), samt ett antal berättelser, dikter och ett bildtema. Särskilt intervjuerna är fantastiska. I det senaste numret är David Grossman intervjuad. Jag har aldrig läst något av honom men blev väldigt sugen.

(Bilden ovan är gjord av Andy Warhol och är en i en serie tryck som kända konstnärer gjort för att stödja tidningen.)

National Book Awards 2007. Rolig fest. Usla bilder.

Mina bilder blev verkligen verkligen usla. T o m sämre än vanligt. Den här bloggaren lyckades något bättre (väldigt initierad blogg för övrigt. Bilder och kommentarer om gårdagen utspridda så scrolla.)
Michael Cunningham, författare till The Hours bland annat, överräcker medaljen till Joan Didion. Vem som är vem och vad som är vad är inte lätt att se men vi befinner oss i ett enormt rum på sjunde våningen på Marriott Marquis Times Square.
Närmast kameran, skrattande, sitter Cecile Barendsma, foreign rightsagent på Janklow & Nesbit, bredvid Cecile sitter pojkvännen till en författare - vars namn jag just ni inte kan komma på – som befinner sig utanför bild, bredvid honom sitter Joan Didions redaktör, bakom henne som en skugga (på väg bort från bordet bakom vårt) "skymtar" Toni Morrison och mannen längst till höger i bild är Eric Simonoff som är kollega till Cecile.
Dinaw Mengestu och hans agent PJ Mark. Dinaw känner Sarah (som jobbar på The New Press) och var en av årets "Five under 35" som lyfts fram som ett komplement till det riktiga priset. Jag ska träffa PJ på måndag. Dinaw är född i Etiopien men kom till USA som tvååring. Boken utspelar sig i migrantmiljö i Washinton DC. Har inte läst den ännu, men enligt agenten (!) är den bra.Tysk förlagschef (Ullsteingruppen) och kollegorna Cullen Stanley och Cecile.Joan Didion.

Skilda världar

Ok. Jag sitter ensam på kontoret. Ingen tackar mig för det. Jag har tråkigt. Nu är det dags för en kopp kaffe.

National book award

Ok. Jag sitter bredvid Joan. I sitt tacktal nämner hon sitt svenska förlag. I min ficka har jag talet. Vi har trevligt. Nu är det dags för dessert.

Ophelia på besök

I dag kom Ophelias resa till kontoret. Huvudpersonen och medförfattaren Ophelia Haanyama Ørum kom förbi direkt och hämtade några ex. Agneta Larsson är mammaledig i Bagarmossen, men böcker är på väg till henne också. Boken ska släppas i samband med Internationella aidsdagen, 1 december, så nu gäller det att få ut boken till medierna.

Night Haunts

Svårt jetlaggad tog jag mig ändå till Lolita Bar på Broome street. Hade bestämt träff med Matt (min vän från New Press-tiden, som ni som läste rapporten från förra årets resa vet) där och träffade även Sarah Fan som fortfarande är kvar på New Press. Matt är numera redaktör på ärevördiga The Paris Review. Mer om den senare.

I alla fall: Sukhdev Sandhu berättade om boken - som handlar om Londons nattliga liv (läses ej nöjesliv) - och verkar lysande. Ursprungligen utgiven i UK, i USA är det Verso som ger ut den. Tillställningen lagom upphetsande, lagom professionell och precis så som releaser brukar vara även i Sverige. Lite alkohol, några vänner, en skön bar och en glad författare. Kanske 50 pers i lokalen (källaren) och tre pers från Verso som sålde böcker för $15 exet.

Sukhdev älskar Jens Lekman och kommer till Stockholm för att jobba i mitten av december. Ska försöka få ihop nåt slags program med honom.

Sopranoland

På väg från Newark. Nu ska jag hämta tuxedo o ikväll blir det ev boksläppfest. Men först till lgh i Brooklyn.

Om marknaden får bestämma (Krönika, SvB 18/07)

Jakob lägger handen på Morten Ramslands Hundehoved och konstaterar att hade marknaden fått bestämma hade boken inte ens blivit utgiven. Det är inget sensationellt påstående egentligen, de allra flesta böcker som ges ut – såväl i Danmark som i Sverige – har marknaden inget intresse av, men eftersom Ramslands prisbelönta bok, enligt Jakob Malling Lambert, förläggare på Rosinante, har sålt i 110 000 exemplar bara i Danmark går det inte bara att låta ett sådant uttalande passera.

Vi inbillar oss ibland att vi förstår varför en bok säljer. Oftast är analyserna som skarpast efter att boken har blivit en succé. Det har förstås sina skäl. Det huvudsakliga att vi i själva verket inte har en aning.

Försöker man koka ner en topplista i dess minsta gemensamma beståndsdelar märker man ganska snart att det inte blir några gemensamma beståndsdelar kvar. Ok, deckare verkar sälja. Men långt ifrån alla deckare säljer. Och det går varken att säga att de platta och schablonartade deckarna säljer varken mer eller mindre än de sammansatta och mer litterärt avancerade. Dessutom slår ju de allra flesta deckarförfattarna faktiskt inte igenom.

Det är en sammansättning av omständigheter som gör att en författare och en bok blir en framgång. Anledningarna slutar inte vid boken och förlaget och bokbranschen, utan berör abstrakta saker bortom kontroll för oss alla. Ett tillfälligheternas spel.

Alla som jobbar med böcker vet att det förhåller sig på detta sätt. Eller har åtminstone vetat det. Sedan ett par år har jag noterat att allt fler plötsligt inbillar sig att de vet. Ett tänkande har börjat sprida sig, en slags inbillningssjuka om att succén är skapad av mänsklig hand.

En person som inbillar sig att hon vet vad som säljer kommer att upprepa sig. En person som inbillar sig att hon vet vad som säljer kommer att frenetiskt söka minsta gemensamma nämnare och jaga det till synes lättsålda. En person som inbillar sig att hon vet vad som säljer kommer att vara helt fokuserad på den produkt som ska säljas och inte vägen dit.
För en person som inbillar sig, är vägen ett nödvändigt ont.

Jag märker det på mig själv, på mitt sätt att tänka trots att jag arbetar på ett litet förlag. Det där sättet att betrakta en titel med agentens, säljarens, pr-byråns, marknadsförarens ögon. Som en vara på väg ut på en marknad. Makten håller på att flyttas från förläggarna till dem som står i förbindelse med marknaden.

Hundehoved trycktes i ett par tusen exemplar. När boken släpptes hade förlaget totalt skickat 200 exemplar till handeln. Hade någon inte gjort sitt jobb ordentligt och på rätt sätt sålt in boken? Eller var det helt enkelt omöjligt att förutse framgången?

Det säljmaskineri som alltmer tar över våra samtal, är kanske inte längre en drivande kraft i försäljningen, utan en grindvakt mot de överraskande succérna. Den typ av genomslag som gör bokbranschen unik och, till skillnad från musik- och filmbranschen i Sverige, blomstrande. Både kreativt och ekonomiskt.

Lunch

Käkade lunch med Anna-Maria Sörberg igår. Hon jobbar på en superintressant bok om hivmän (och är redan prisbelönad för ett utdrag som publicerats i RE:PUBLIC SERVICE) som vi släpper nästa höst om allt går som det ska. Vi åt thaimat på Orkidé.

Idag var jag på Strix med Eva Gedin. Jag var skyldig henne en lunch sedan i våras. Vi ägnade oss lite allmänt hyllande av våra respektive verksamheter och berömde varandras förträfflighet som förläggare. Det var alltså en rätt angenäm lunch.

Det är intressant att konstatera att vi trots att vi har så olika förutsättningar, brottas med ungefär samma problem. Hur hantera författarnas förväntningar och hur bäst ta sig an marknaden – i hennes fall representerad av folk inom förlaget och i mitt fall den direkta kontakten med återförsäljarna – till exempel.

Vi hade båda två också noterat att Svensk Bokhandel lyckades få in en bonniervinkling på sin nyhet om Augustprisnomineringarna. Det var rätt styvt gjort ett år som detta, då småförlag och Norstedts totalt dominerar. Kanske ville redaktionen muntra upp Eva Bonnier et al på Sveavägen.

Istanbul, Europas huvudstad

Fyra dagar senare. Jag trodde Turkiet var lite backwards, en smula islamofundamentalistiskt och tortyrtätt. Inget stämmer. Allt är snack. Res hit. Istanbul är coolare än Barcelona och Berlin, här finns ett tjugotal nationella dagstidningar och fler oberoende förlag än någon annanstans i hela världen. Jag tänker på Lintons tuggande om Buenos Aires och Bogota och det är läckert, men Istanbul är så nära. Det går ju t o m att åka TÅG hit. Buenos Aires är en håla i jämförelse och Stockholm är som alltid... bara ängsligt. 15 miljoner pers. Igår tog några av oss (inte jag dock som satt med säljtexter till Svensk bokhandel med Alo o Steff) en tur ut till den förort där Nisha är född. Den ligger vid flygplatsen och där bor 4,5 miljoner människor...

Turkiet måste med i EU. Vi behöver Turkiet mer än Turkiet behöver oss. Fortfarande finns problem, men såväl vänsterjournalister, som vänsterförläggare och statsvetare är positiva till de senaste årens utveckling – både ekonomiskt och ur rättighetssynpunkt. Det stora hotet just nu är islamofobin. Visst, företrädarna för styrande AKP är muslimer, men inställningen är att det är mindre sannolikt att Turkiet ska bli ett land styrt under sharialagar än att Skåne ska utropas självständigt under brun flagg.

Hemma firar Andreas Malm stora triumfer har jag noterat på nätet. Boken är som jag tjatat om sen i våras den viktigast du kan läsa i år. Kul att Expressen, Dagens Nyheter mm håller med. Jag har dock sjukt svårt att leva med min egen dubbelmoral. Samtidigt som boken släpps flyger jag till Turkiet och nästa tisdag ska jag ju fira Joan Didion i New York. Jag tar inte båten...

Ny affärsidé

Nästa satsning från Arenagruppen?

Faghagaktuellt

Har ryktas om Schenströmaffärens atlaskoppling i ett par dagar. Läs t ex Virtanenbloggen. Vem gör storyn? Linda möter Ulrica.

Istanbul, Metis förlag

Jag ligger på hotellet och dricker cola och försöker hitta nåt skoj på turkisk tv. Alo och Stefan har övergivit mig. Vi har precis varit på möte på förlaget Metis, och träffat den turkiska förläggaren Müge Gürsoy Sökmen och redaktören Basak Ertür. Båda två var helt fantastiska. Engagerade, vassa och ger ut otroliga böcker.

Metis startades av ett gäng politiskt aktiva studenter, Müge pluggade "mechanical engineering", efter statskuppen 1982, som en hobby. Sedan dess har förlaget publicerat över 800 titlar. Både skön- och facklitteratur. På deras lista finns teoretiker som Butler, Barthes, Sennett, Adorno, Zizek och Said, och svenska författarna Vallgren och Mankell.

I Turkiet finns flest oberoende förlag i hela världen, över 600 stycken, och på gatan där hotellet ligger finns ett tiotal boklådor.

Vid halv åtta ska vi till svenska konsulatet på cocktail (hmm, fick sms nu, Alo och Stefan är redan där. Det var tydligen jag som smet iväg från dem), sen blir det förhoppningsvis en galen natt i Beyoglu med Devrim vid rodret.

(Hela Arenagruppen är på studieresa tills på onsdag. Ska träffa en massa skojiga typer och lära oss mer om Turkiet. Hade ett första möte med Ingemar Karlsson, generalkonsul och författare, tidigare idag.)