På måndag kommer Walter Repos I brottets spår från Bookwell. Själv kommer jag vara i Berlin, men jag hoppas att den kommer att se bra ut. Boken innehåller 21 svenska kriminalreportage – det tidigaste publicerat 1995, de flesta på 2000-talet och några inte alls (förrän nu).
Förra gången vi publicerade krimreportage – Berglund/I dödens väntrum – fick vi en del syrliga kommentarer. Och då var det ändå bara en tredjedel av boken som bestod av kriminaljournalistik. Jag är övertygad om att samma sak kommer att hända när Repo recenseras.
Och jag håller med om att det inte är en helt oproblematisk typ av journalistik. Hell, hade det varit för några år sedan hade jag själv kunnat ställa mig på belackarnas sida. Men det här är klassisk fördjupande journalistik som ska publiceras – även om risken att drabbas på det sätt som beskrivs är i det närmaste försumbar.
2 kommentarer:
Äsch. Att ni publicerar krimjournalistik behöver ni inte be om ursäkt för, det är helt enkelt oroande historier från den tid vi lever i. Egentligen tycker jag samhällsjournalistik är bättre ord, genom brottet ser vi ett spektra av problem: fattigdomen, klassklyftorna, ensamheten. Sedan kan man förstås lyckas mer eller mindre bra med kriminaljournalistiken. Ska bli intressant att se vad Repo åstadkommit.
Jag ber inte om ursäkt, i övrigt har du helt rätt. Visst är krimjournalistik=samhällsjournalistik. Det som särskiljer krim är att intervjuobjekten ofta är i sorg och chock. Därför måste de behandlas med stor respekt, vilket jag är säker på att Repo gör och har gjort.
Skicka en kommentar